Tankeställare

När jag träffar gamla människor börjar jag alltid att tänka. De har levt det mesta utav sitt liv och mitt har i princip bara börjat. Det är inte sant egentligen. Jag har levt nästan en femtedel av mitt liv. Men vi har iaf olika syn på saker och ting. De tar inte saker för givet på samma sätt som jag. De tar inte för givet att man alltid ska må bra och att man kommer att leva en evighet till. För nej åren som är kvar är inte en evighet. Som gun i flistad är över 90. Hon har fått influensan och det är så mkt värre än om jag skulle få det. Men jag undrar är dessa människor rädda för vad som kan komma sen? Eller börjar de faktiskt tycka att de uträttat färdigt på denna jord och att det är dax att gå vidare? Var det därför min farmor dog så tidigt hade hon redan uträttat allt i världen för att hon var en så underbar människa? Men hur känner mina föräldrar som är strax över 40. Har kanske levt mer än halva sitt liv. Alltså tänk på det här. Nian har känts som en underbar tid. Och jag vet inte men nu har jag ju passerat halva. Kan man jämföra det med medelålderskrisen? Asså jag låter kanske knäpp men är det inte samma känsla. Det är så mkt man vill göra och plötsligt inser man att tiden inte finns i oändliga mängder. Allt har gått så fort. Så känns det för mig nu. Konstigt att jag jämför livet med nian. Nian är livet, de låter helt knas. Men allvarligt talat tror jag att det ligger nånting i det. Det finns likheter. Men också att 2008 var det bästa året nånsin och därför skulle man kunna säga att det är livet.