Det e ju sjukt hur komplicerat det är med kompisar. Speciellt bland tjejer. Man träffar nya människor hela tiden som man måste kunna samarbeta med. Det fungerar olika bra. Vissa klickar det bara med och andra är som två magneter utav samma sort som skjuter ifrån varandra. Bara för att man har en "tvilling" en gång kan man två år senare faktiskt blivit hur olika som helst. Och nej jag tror inte på alla filmer och böcker som handlar om kompisar som varit bästisar sen de lärde sig gå. Det är inte så i verkligheten. Jag har några kompisar som jag kände bra när jag var yngre också. Beccis och jag gick på samma dagis och var bästisar då och är bra polare nu med. Men det räknas inte eftersom vi "tappade kontakten" när vi var 6 och "hittade" den inte igen fören vi var typ 13. Sara har jag ju känt sen ja var 7. Men vi bråkade när jag var 13-14 så vi har inte varit bästisar hela tiden. Annars har jag nästan ingen kontakt med tidigare bästisar. Josefine känner jag ju lite genom skolan då men...
Sen är det ju så extremt jobbigt att berätta sanningen för folket tydligen. Man går omvägar och berättar allt för resten av världen men missar personen i fråga. Kompisen ska ju fatta alla sociala tecken och alla lögner man dragit. Och nej, kompisen ska inte ta illa upp. Har man växt ifrån varandra finns det inget att kämpa för.
Är det inte komplicerat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar