fredag 23 januari 2009

Scen 1 - Vet du hur det känns?


När jag vaknar denna fredag morgon är allt fel. Jag har sovit 6,5 timmar precis som de andra dagarna denna vecka. Det känns inte direkt frestande att gå upp och duscha, jag hatar att duscha på morgonen! Men fem minuter senare är jag uppe hur sängen och det är bara för att vi har musikfördjupning sista lektionen, annars skulle jag sagt att jag var sjuk. Inte helt lögn för den förfärliga hostan från igår vill tydligen inte sluta och halsen är inte som den borde vara.

Kvart i åtta är jag i skolan frusen och ja, trött. Det vanliga. Sätter mig på en stol och väntar på vänliga blickar. Men nej inte idag. Är jag trött och lättstött eller ser verkligen inte folket på mig. Ett hej från oväntat håll och det känns lite bättre.

Sen kommer den fd sjuklingen Jessica in i matsalen. De flesta springer emot henne och ska krama henne. Jag känner mig inte lockad alls. Istället stirrar jag surt på kramarna hon får. Vad är det med mig? Vrf e jag så sur?

NO och jag sitter och halvsover. Jessica sitter bredvid Lovisa vilket oxå betyder bredvid mig. Varför är jag inte förvånad? Efter lektionen sitter vi utanför klassrummet. Jessica, Beccis, Lovve, Monnia o... ja då, fast mittemot på en egen bänk. Ja fastnar med blicken på granarna utanför och sitter och tycker synd om mig själv. Monnia petar mig på foten och frågar hur det e. Jag svarar att jag är trött precis som alla tidigare ggr hon frågat. Jag skyller på läxor men det är inte sant, bara tillviss del. Men mest har jag haft problem med att sova för jag tänkt för mycket. Hon frågor om jag är sjuk eftersom jag är likblek i ansiktet, fysiskt eller psykiskt. Hon vet, jag är säker på det.

Men det värsta är på matten när jag blir påmind om att det inte finns nåt vi längre och att det aldrig kommer att bli så. Det gör så hemskt ont att tänka på dig.

Musikfördjupningen kommer och det känns lite bättre. Efter den sällskapar jag med alex, simon och pontus. Det känns bra. För första gången på dagen skrattar jag på riktigt. En härlig känsla som inte varit allt för vanlig på sista tiden.

Inga kommentarer: