Vem är jag egentligen. Jag känner inte igen mig själv. Samma tankar går runt i huvudet på mig. Tankar från det förflutna som jag borde lämna bakom mig. Enda sättet att bli av med det stora hålet i bröstet är att låtsas som att det inte finns. Jag gömmer mig i musiken och bland de vännerna jag har där. De som faktiskt förstår mig, de som kan prata om sina problem med mig. Bästa sättet för mig att glömma är att få lyssna på någon annans helvete. Jag vet att det låter illa och jag vill inte mina kompisar ska må dåligt. Men att få lämna mig själv en stund och försöka trösta någon annan kan vara väldigt skönt. Och jag ska säga att Malin som kan prata hur mycket som helst och som faktiskt kan diskutera med mig är ett stort stöd. För jag ska säga att stödet i skolan inte är det bästa. Monnia ser igenom man tjocka mur, hon anar vad som hänt. Samtidigt som jag vet att hon skulle förstå så vill jag inte dra upp det som hände för tre månader sen. Men jag lyssnar på henne och hon lyssnar på mig. Min fråga är bara vad som har hänt med alla andra tjejer i klassen. Vrf är de så dryga? Jag har insett en sak. Jag kommer aldrig att kunna ha en fantastisk relation med dem i klassen. Man tar dagen som den kommer och får vara glad för de samtalen man kan få ha. Vill aldrig tillbaka klassen just nu. Påsklovet passar mig bra och jag har allvarligt inte velat träffa någon i klassen. Så länge som rv finns kommer det inte att gå någon nöd på mig. Men när jag hamnar efter i skolarbetet och kvällarna får gå till det istället vet jag inte hur jag kommer att klara mig..
Nu ska jag lämna denna värld och åka till Oskars sjuka liv under andra världskriget i Polen. Godnatt
Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar